Det var en gång en gran som älskade julen. Han älskade julen så mycket att det enda han skulle vilja var att få uppleva den inomhus hos familjen han sedan så länge sett på håll. Han hade älskat hur de pratade, skrattade, umgicks år efter år ända sedan han var en liten ung-gran. Och julen var speciell, då verkade familjen ännu gladare än vanligt och värmen inifrån huset gick inte att beskriva, det strålade! Han ville vara där, av hela sitt hjärta.
Tiden gick och granen blev allt ledsnare, han hjärta värkte av längtan efter att få vara med familjen han vuxit upp med på håll, om så bara för en liten tid. Om de bara visste hur mycket älskade dem. Barnen som hade blivit fler med åren, hade vuxit och han hade sett dem alla. Lillflickan i huset tyckte han extra mycket om, och modern var en härlig kvinna som älskade att kramas. Det tyckte han om. Även fast han var en gran så skulle han nog allt vilja ha en kram, tänkte han.
Men så en dag fick han syn på fadern som hade sällskap av den äldsta pojken. Fadern bar en yxa i handen. Granen blev lite rädd för så här nära hade de aldrig gått förut! Plötsligt hörde han fadern säga till pojken att de skulle välja den finaste granen så att de andra blev glada där hemma. ”Tänk om de väljer mig!” tänkte granen med euforisk rädsla. Och så sträckte han ut sina gröna grenar lite extra och snön som legat tungt över honom föll ner.
Ljudet av snön som föll av granen uppmärksammade fadern och sonen och den lilla pojken vände sig mot granen. ”Titta far! Den ska vi ha, den är perfekt! Titta så fin!” Pojken log stort och sprang fram till granen.
Plötsligt kände granen en skarp smärta, något så smärtsamt hade han aldrig upplevt förut, men han insåg vad som höll på att hända. Han skulle med familjen hem! Hans familj! Han kunde inte tro att det var sant. Och så stålsatte han sig mot nästkommande hugg. En. Två. Tre hugg. Och så föll han och allt blev svart.
När han vaknade såg han sig omkring. Det var ljust, varmt och doften var obeskrivlig, det doftade av blommor, kryddor, mat, människor. Det doftade hem. Han var hemma, äntligen hemma. En sådan lycka. Han hade inte ord nog att beskriva vad han kände i det ögonblicket.
Familjen samlades runt honom där de ställt honom upp i vardagsrummet, de beundrade honom, beskrev hur täta, fina grenar han hade och undrade varför de aldrig sett honom förut. De sade att han var den perfekta julgranen. ”Jag är perfekt!” tänkte granen. Lyckan bubblade i honom.
Lillflickan kom och började dansa runt honom medan hon sjöng och skrattade, de andra barnen hoppade in i leken och granen njöt av åsynen. Han hade sett dem glada på håll, men han hade aldrig förstått att det kunde kännas så här bra! Att få vara med dem, tillsammans på nära håll.
Modern sade att det var dags att börja klä granen, så tillsammans började familjen att pynta honom, nerifrån och upp, uppifrån och ner, tills han sprakade av glimmande ljust, julgranskulor och glitter. Han var så vacker!
”Nu saknas bara en sak” sade modern och dök ner i dekorationslådan, hon höll upp en stjärna av guld. ”Julgransstjärnan.” Så tog hon en liten pall, ställde den intill granen och böjde sig över honom medan hon fäste stjärnan i granens topp. För granen kändes det som en kram, en varm kram, precis som han hade drömt om så länge. Och nu hade han blivit en äkta julgran! Han kunde inte tro att det var sant!
Dagarna som kom var fyllda av glädje, för julen i den här familjen var lyckliga dagar. Det var en tätt sammansvetsad familj och det hade han sett när han år efter år längtat in till dem, och nu var han här. Med dansande barn, en visslande fader, modern som alltid kom och hällde vatten vid hans fot och en liten katt som höll honom sällskap på natten då hon sov under hans grenar. Det tyckte han om. Han hade faktiskt träffat katten förut när hon varit på utflykt. Han uppskattade hennes umgänge när de andra sov.
En morgon kom modern och fadern ner till honom på natten och lade paket under honom. Det hade han sett att de gjort alla de andra åren. Nu var det hans tur. Han kände vilket ansvar detta innebar. Att vara julgranen med alla paket under sig. Dessa skulle familjen ta ett efter ett, nästkommande kväll och alla skulle sitta i den stora soffan och le stort och kramas om vartannat. Så stolt och lycklig han var!
Men det var något annat han kände på samma gång. En stor sorg sköljde över honom. Han visste att detta inte skulle vara för evigt. Han visste var det innebar att vara julgran. Snart skulle han inte finnas mer, han skulle sakta dö. Faktum var att han redan börjat tappa några av sina tjocka, gröna barr. Tanken gjorde honom mitt i all lycka väldigt sorgsen. Han älskade att vara med sin familj. Han älskade att vara julgran. Han var deras julgran, men han tynade bort. Han tröstade sig med att det ännu inte var så många barr som fallit ”Ett tag till har jag kvar. Detta är mitt finaste minne.” Allt han ville var att vara här i detta nu.
Julafton kom och alla var så glada. Granen såg glädjen i barnens ögon och lillflickans ögon tindrade allra mest, det gillade han verkligen att se. Ett så vackert barn hon var. Hans favorit. Hon hade smugit ner många nätter när familjen sov bara för att sitta och prata med honom och berätta hur fin och underbar han var. Åh vad han tyckte om henne!
Familjen öppnade paketen ett efter ett tills det inte fanns några kvar, precis som han hade sett när han stått utanför i skogen och betraktat dem. De satt kvar där med honom hela kvällen, åt och drack och umgicks. Skratt och sång ekade i huset och detta var höjdpunkten för hela hans tid här i huset. Det var det bästa han varit med om! Han var tillsammans med dem han älskade mest, vacker, ståtlig och med en krona på huvudet. Tills de alla gick och lade sig och han blev ensam igen.
Med både lycka och sorg kände granen att han upplevt sitt livs finaste tid och han visste nu att han sakta skulle glömmas bort tills det var dags för honom att gå. Julafton hade varit hans dag, nu skulle det komma dagar då han skulle tyna bort fortare och fortare för varje dag. Modern skulle glömma att vattna honom och den vackra julstämningen skulle tyna med honom. Julen var över och så även hans tid. Men han kände att glädjen överröstade sorgen inom honom. Han hade fått uppleva en kort tid med familjen. Och det var värt allt för honom.
Nitton dagar efter jul kom lillflickan ner tidigt på morgonen innan de andra vaknat och satte sig ner hos honom tätt intill. ”Tänk så vacker du var, kära gran. Dig ska jag alltid minnas, du var den finaste granen vi nånsin haft. Tänk att vi hittade just dig!” sade hon till honom medan hon rörde hans gamla grenar. Han kände hennes lätta smekning och försökte ännu en gång att sträcka på sig. Men mer barr föll och han sjönk ihop igen. Lillflickan suckade ”Jag önskar det var jul jämt så du alltid kunde vara hos oss.” Och så reste hon sig upp och gick.
Under dagen hörde granen fadern beklaga sig om hur skräpigt det blivit och att granen måste ut, men lillflickan var alltid där och sade bestämt ”En dag till, far!”
Det blev sent och familjen gick och lade sig. Granen var ensam och katten var hans enda sällskap. Hon strök sig runt hans nakna stam och lade sig intill honom. Han kände ett lugn och visste att tiden var kommen. Han skulle gå nu, men katten tröstade honom med sitt spinnande och en värme spred sig i hans stam och ut i de ynkliga grenarna. Sakta, sakta tynade rummet bort. Han hörde skratten och sången från hans minnen, men den här gången hade han varit bland skrattet i värmen och inte på avstånd i kylan. Den stora klockan i rummet slog midnatt med ett klämtande och granen mindes en sista gång. Detta var det vackraste i hans liv, kort men vackert efter alla de år av längtan efter kärlekens värme. Den hade han fått känna. Det betydde allt.
Slut.
